Medan jag sa till pappa och Pontus igår att jag och mamma skulle cykla och leta efter molle så hör jag mamma ropa ifrån nedervåningen att han satt på baksidan. Grät glädjetårar och har aldrig känt mig så lättad i mitt liv, just för att jag kände mig så ansvarig över att han försvann och för att jag mådde så otroligt dåligt under tiden, usch vad deppig jag var, typ helt förstörd. Men nu så, nu behöver jag inte känna så längre!!!! Så otroligt skönt och coolt att han helt plötsligt hittade hem!